Från att jag var ett pyttelitet barn till jag var ett lite större barn bad jag alltid till gud om något känns dåligt, om jag var glad för något eller om jag vill ha hjälp. Jag tror att det var min farmor som fick in mig på det spåret. När jag sov över där brukade hon ställa stolar kring min säng så att jag inte ramlade ur och sen brukade vi be Gud som haver och Det går en ängel. Ibland läste vi om när Noak byggde sin ark.
När jag sedan började mellanstadiet och fram till åttan tyckte jag att Gud var töntigt och att vara kristen var psyko och knäppt men jag valde ändå att konfirmera mig.
Jag valde musikkonfirmation för det lät ju i alla fall okej-kul. Och under konfatiden så gick jag tillbaka till att tro som när jag var liten.
Nu på senare dar vet jag inte riktigt. Jag tror inte att allting bara finns för att nån liten atompartikel ville det utan jag tror att det finns något högre som såg till att det hände. Jag tror att Jesus fanns, helt säkert. Men jag ber aldrig längre, aldrig någonsin. Tyvärr!
Alla som tror är lovade evigt liv, så om Gud finns och jag tror på honom, kommer jag ju att komma till himlen och chilla med honom och änglarna. Jag tycker att det låter ganska trevligt. Vi förlorar alltså ingenting på att tro, snarare tvärtom. Det här med tro är rätt knepigt ändå, rätt jobbigt att inte veta! Insha'Allah!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar