Det var en sommardag tvåtusen fyra jag och mina två kusiner Frida och Lina var i sommarstugan i Västerbotten. Det vi underhöll oss med på den tiden var att cykla och utforska olika vägar. Så gjorde vi även denna dag, tre flickor på två cyklar.
Vägen vi utforskade denna dag var en kuperad jordväg som gick rakt ut i skogen. Efter denna väg fanns en bom, följd av en brant uppförsbacke. Vi hoppade av cyklarna och gick den biten och passade även på att stänga bommen som stod öppen. Vi cyklade sedan vidare, backe upp och backe ner tills vi kom fram till en återvändsgränd med ett älgtorn. Där vände vi och cyklade tillbaka samma väg. När vi kom tillbaka till backen innan bommen funderade vi på om vi skulle hoppa av cyklarna och gå nedför backen eller om vi skulle dra en vild chansning och cykla och ducka för bommen. Eftersom att vi hade cyklat mest hela dagen ville vi ta vara på nedförsbacken och rulla ner, därmed ducka för bommen.
Vi gjorde oss beredda, jag satte mig på pakethållaren på den lägre cykeln och Lina och Frida började trampa. Fort gick det. När vi närmade oss bommen böjde dom sig framåt och tankpressade medan jag bokstavligen hängde baklänges med ryggen mot bakdäcket. Jag kommer ihåg att jag var förvånad att jag inte hade slagit hakan i bommen när vi kom fram på andra sidan. Pulsen var typ kring femhundra och vi var extremt lättade alla tre. Sen cyklade vi hem.
Detta är nog det mest korkade jag gjort i mitt liv. Vad hade hänt om det inte hade funkat? Om bommen hade varit för låg och vi hade slagit i den? Jag tackar gud och alla änglar för att vi klarade det. Adjö.
Okej det ser ut som ett våldtäktsförsök från den bakre snubben,så var det inte!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar