Nu är det väl revolution pågång?

Detta är alltså mitt tal i Svenska a. Det blir en hel del att läsa men vaddå allt är ju relativt.

Rihanna, Chris Brown, Lady Gaga, Shakira, Katy Perry.
Alla är de stora och världskända artister. De säljer miljontals skivor och turnerar världen över med fullsatta läktare. Men vad är det som gör att dessa artister är så pass populära?

Som beundrare av musiken från 1900-talets mitt, ställer jag mig frågande till varför så många människor tilltalas denna musik och varför dessa inte uppfattar musiken som jag gör.

Vi lever i ett konsumtionssamhälle som bygger på kommersialism, det gäller att köpa, sälja men framför allt tjäna så mycket pengar som det bara går. Det som säljer i det västerländska samhället är sex. Vi ska se sexiga ut med lager av smink, utmanande kläder och vi ska helst vara anorektiskt smala. Utseendefixeringen är enorm.

Artisterna är stora förebilder och har kommit att blir mer betydande för musikens popularitet än själva musiken. Sångarna är alla stöpta i samma form: de ska vara unga, snygga och sakna egen vilja och personlighet.

Musiken är framförallt riktad till unga människor och då oftast flickor. Antingen vill flickorna se en snygg kille som de kan drömma om eller en snygg/söt tjej som de kan se upp till.

Musiken ska vara datagjord med dansvänliga pulserande takter och melodierna ska vara lättsmälta och enformiga men gärna lätta att sjunga med i. Lyssnandet och skapandet av musiken ska inte kräva någon större hjärnaktivitet, utan den ska vara ordentligt nedtonad och tillrättalagd med rejält nedslipande hörn och utan vågade delar.

Jag hörde en gång en man som liknade populärmusiken med skolmat. Köken satsar på mat som inte innehåller mycket krydda eller annorlunda nya smaker utan de går efter vad som brukar gå hem.

När jag berättar om min musiksmak eller spelar min favoritmusik får jag ofta höra att den är konstig och obegriplig. Om jag spelar upp min absoluta favoritlåt ”White Rabbit” med Jefferson Airplane håller folk för öronen och ber mig stänga av.

Jag kan på vissa plan förstå dem. De är uppväxta med populärmusiken. Med Christina Aguilera och med Britney Spears. De är vana vid den lättsmälta och genomkommersiella musiken som jag kallar själlös. Detta har ingenting med image att göra. Jag tror att man gillar den musik man gillar beroende på vad man växt upp med, på sin bakgrund, sitt umgänge, miljön och hur pass stort intresse man har.

Jag är själv uppväxt med Allan Edwall, Jakob Hellman och med Stefan Sundström som kanske är den mest okommersiella artisten jag känner till. Jag är uppfostrad att ogilla populärmusiken, hela min uppväxt har jag fått höra att Rix FM spelar ”dålig” musik och jag tror att detta är en bidragande faktor till varför jag blev så intresserad av musik som sticker ut ur mängden. Jag tror att detta är orsaken till att jag föredrar jazz från 40-talet och den psykedeliska musiken från 60- och 70-talet framför Rix FM och NRJ.

Vad jag har kommit fram till är alltså att de människorna som tycker om denna musik gör det på grund av sin uppväxt, umgänget och intresset för ny musik.

Jag vill avsluta med att säga att jag trots allt tycker att det är viktigt att alla har olika smak och att jag vill att människor ska fortsätta tycka om det som de gillar. Alla har rätt att gilla Basshunter framför Deep Purple. Smaken är som baken och vi låter det förbli så.