Sedan en mycket knepig situation under min tid på fritids har jag varit lite allergisk mot titlar som bästisar och bästa vänner och allt som har med det att göra.
Jag var alltså en väldigt liten flicka på cirka åtta år som satt själv i en fotölj på samlingen inför eftermiddagens fritidsvistelse. Efter uppropet brukade vi prata lite och kanske lyssna på någon saga som fröknarna berättade. Denna samling pratade vi om vänner och fröknarna frågade vem som var bästis. En efter en fick dessa lågstadiebarn svara på frågan. Jag var helt säker på att jag och Matilda var bästisar för det hade ju vi lovat varandra att vi alltid skulle vara. Men när turen kom till henne svarade hon, utan att tveka, att det var Klara.
Det var som att hela min värld föll samman, som att mitt hjärta brast i tusen bitar, som att jag dog och min själ svävade upp från den ljusröda fotöljen och såg på den lilla församlingen uppifrån. När det sedan blev min tur sa jag tyst att jag inte hade någon bästis och turen gick vidare till nästa barn.
När jag tänker tillbaka på denna hemska dag slår det mig bara hur extremt dum och opedagogisk denna lärare måste ha varit. Vilken jättefail! Om jag hade kunnat åka tillbaka i tiden skulle jag förmodligen svarat
-DIN MAMMA! på frågan, bara för att den där situationen var så sjukt opassande.
Nä alltså, att det där var en dålig idé hade fröken kunnat räkna ut själv.
Detta handlade trots allt om vem som var min bästis i andra klass och det är ju inte livsviktigt men efter det så klingar som sagt bästistitlar rätt illa i mina öron. Därför väljer jag att inte berätta om någon bästa vän i detta inlägg. Ingen nämnd- ingen klämd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar