Dreaming of monsters

Idag börjar jag klockan 12.15. Jag vaknade kallsvettig av en mardröm 07.30.
Jag kan berätta om den.

Drömmen började med att jag cyklade utanför frasses på skurholmen. Det var sommar, alternativt höst och ljuset var lite som i en gammal film.
Det plingar till i min telefon, det är mamma som skriver:
"Vi har köpt ett hus!!"
Jag blir jätteförvånad och med blandade känslor svarar jag:
"Var då?"

Lite osäkert och småskraj tänker jag på de olika bostadsområdena i Luleå medan blicken vandrar från skurholmsfjärden till tåggrejen på malmudden och sen lövskatan.
Bergnäset- Nja det är så långt bort från mina kompisar och jag hittar inte där.
Hertsön- Nä där skulle jag aldrig våga gå ut på kvällen.
Björksatan- Helt okej men skulle kännas typ.. skumt.
Ungefär då får jag svar av mamma:
"0921-XXXXX"
Plötsligt inser jag att detta kanske inte är i Luleå överhuvudtaget. Jag frågar Frida L och hon bah
-0921, de är ju på Björx! Vi kanske blir grannar!
Jag tjuter av glädje över att jag inte behöver flytta från stan, då Frida säger att hon skämtade och att det inte är i Luleå. Vi dör lite och försöker tänka vilken stad som har 0921. Boden är uteslutet för mamma och pappa har sagt att de aldrig skulle vilja bo där.
Flera timmar senare vågar mamma peka på kartan var huset är och mot alla mina gissningar och förhoppningar ligger huset i just det, Boden. Jag får psykbryt.
Mamma och pappa har alltså köpt ett hus i BODEN, utan att säga till mig innan, utan att rådfråga mig, utan att ens ge en liten förvarning om att vi ska byta bostad.

Jag tänker på att jag inte kommer känna NÅN, att jag inte kommer kunna slinka över till Nulle ungefär exakt när jag vill eller ta en långprommis på ormberget med Linnéa eller gå på min favoritaffär på kronan med Lina. Allt är fruktansvärt frustrerande och sorligt men jag är mest förbannad. För när allt kommer omkring är Boden faktiskt den sista staden jag skulle vilja bo i. Att plötsligt vara bodensare skulle nog bli min död.
Jag stänger in mig på mitt rum och slår sönder saker då mamma ropar
-Emilia nu kommer du ner, de här är inte schysst!!!
-MEN ÄR DET SÅ SCHYSST ATT KÖPA HUS I BODEN OCH INTE SÄGA NÅT DÅ?!?!
Skriker jag till svar.

Sen vaknar jag.
Mamma kommer in och jag berättar om drömmen. Hon försäkrar mig om att hon ALDRIG skulle flytta till Boden. Tur.